… äter upp en inifrån – utan att det syns – oftast. Den finns där, som en parasit och tyst, utan att höras så lever den i en och växer. Varför valde den just min mammas livmoder?
Där mitt liv började, som burit mig i 9 månader och låtit mig växa. Lämnade den tryggheten, skall jag lämna hennes trygghet igen? Hon som alltid funnits där, på sitt sätt, även om vi många gånger inte haft och har lika synsätt,bråkat, gråtit och inte hörts av, så finns hon där. Nu, vad händer? Oro, ledsamhet och ilska men också glädje och tacksamhet över allt jag delat och delar med henne.
Det till vardags oändliga Livet blev ändligt. Ord saknas, en tomhet, stilla. Kan inte hjälpa, göra något, mer än att finnas här.
Mor, jag älskar dig.
